Jag brukar roa mig med att passa på att lyssna på radio då jag sticker ut och löptränar. Jag har märkt att kombinationen fysisk aktivitet och intellektuella samtal är givande.
De senaste två löppassen har jag lyssnat på Filosofiska rummet och Kropp och själ. Dessa tog upp självkritiken respektive effektivitetshetsen (Filosofiska rummet, "Självkritik som samhällsfenomen", 26 januari 2014, samt Kropp och själ "Den effektiva människan" 18 november 2014). Jag kan verkligen rekommendera båda!
Det som slog mig när jag lyssnade på programmen var bland annat hur stort fokus vi har på att förbättra oss själva som individer i dagens samhälle. Att mycket av den samhällskritik som periodvis präglat samhället tidigare, idag snarare handlar om att vända kritiken mot sig själv. Man söker allt oftare lösningarna på (vad jag tror är) strukturella problem hos sig själv istället för i just strukturerna.
För att ta ett exempel: Det är inte ovanligt att stress och utbrändhet skylls på individen - inte på allt tuffare arbetsvillkor, bantade tjänster och högre krav. Näst intill oändliga är de kurser, böcker och coacher som på ett eller annat sätt ska hjälpa oss att bli bättre, mer effektiva och nå vår "inre potential". Genom olika metoder ska vi bli mer effektiva. Vi ska tidspressa våra aktiviteter. Dela in dygnet i enheter som ska optimeras med produktivitet. Sällan ställer vi oss frågan varför.
Är detta en reaktion på de stora kriser vi står inför och mitt i? Jag tänker främst på miljö- och klimatkrisen, men även ekonomiska kriser, krig, främlingsfientlighet, våld och oroligheter. Stora skeenden som vi (kanske) känner att vi är okapabla att påverka. Är det därför vi istället ser inåt och försöker förändrar det vi verkligen kan förändra - oss själva? Eller är självkritiken planterad av makten/eliten för att på så sätt eliminera de verkliga (strukturella)förändringarna? Förändringar som skulle innebära slutet för de i dag styrande?
Jag ställer mig frågan vad denna självkritik och effektivitetshets gör med oss? Och framförallt - vad gör den med vårt samhälle? Vad händer då vi blir allt sämre på att se de strukturella problemen och allt mer fokuserar på det individuella?
Jag tror att vi med detta inte har samma tålamod med att strukturella förändringar får ta tid. Att de ska ta tid. Att de är oändligt komplexa. Att de kräver eftertänksamhet och reflektion. Att de stora lösningarna äter tidsbrist till frukost. Och kan det vara så att vår självkritik och effektivitetshets gör att förutsättningarna för att finna de hållbara lösningarna minimeras? Eller kanske till och med exkluderas?
