Varför ska vi hålla koll på vår omvärld?

I dag tänkte jag snöa in på vikten av omvärldsbevakning. För det är inte allt för sällan (tyvärr) som jag har märkt att man gärna missar omvärldsbevakningen i kommunikationsplaneringen. Jag har till och med fått frågan vid flera tillfällen om man verkligen behöver omvärldsbevaka. ”Vad ska det vara bra för liksom?” Istället vänder man sig ofta inåt och bestämmer sig för att inte bry sig om vad som pågår utanför dörren. Istället för att se omvärlden som en medspelare så kanske man börjar se omvärlden som ett störande moment som stör den fina planering man lagt ned så mycket energi på…

Så, hur kan vi istället använda omvärlden som hjälp? Vi börjar med den utmaning som alla vi som arbetar med kommunikation står inför dagligen – d.v.s. den enorma informationsmängd som ständigt omger oss. Vi arbetar hela tiden med att försöka nå igenom ”bruset”. Vi vill få människor att lyssna på det budskap som vi vill nå ut med.

Börja med att titta på dig själv. Vad är det som får dig att ta till dig en typ av budskap/information och inte en annan? Det är med största sannolikhet frågor som är relevanta och aktuella. På en kurs i sociala medier som jag hade på min arbetsplats tillsammans med Mona Wallin från Bloggbyrån så pratade vi om just detta. Vad är det som är drivkraften till att vi läser vissa saker och vill dela dessa? Vi kom fram till att det till stor del har att göra med att jag vill, som privatperson, verka vara en som hänger med. En som delar intressanta saker. En person som man vill vara kompis med och följa för att få nys om nyheter, roliga historier, intressant information. Nörden är poppis! Metropolitan Report anger t.ex. att allmänbildning är det attribut som ger invånare i globala storstäder högst social status.

Och hur vet jag då vad som är relevant och aktuellt? Jo, jag har koll på min omvärld.

Samma sak gäller för organisationer. För att nå igenom och nå ut sitt budskap så måste man ha koll på sin omvärld och sätta sitt budskap i ett relevant och aktuellt sammanhang. Låt omvärlden vara en positiv kraft. Att tro att man helt själv kan sätta agendan är att skjuta sig själv i foten.

Nowability och risken att "göra en Nokia”

Precis innan jul fick jag ett e-postjulkort av kommunikationsbyrån Prime. De hade sammanfattat sina mest uppskattade spaningar under 2013 och mailade alltså över dessa till bland annat mig. Som en julgåva kan man säga.

Som det ofta är precis innan jul så hinns det inte med att gå igenom så mycket mer än det som är absolut nödvändigt. Jag öppnade därför inte det här mailet förrän idag, dvs ett par veckor efter jul. Och det var en del i det som fick mina tankar att snurra iväg. Det handlar om det som Prime kallar för ”nowability.

”Nowability” handlar kort och gott om att hänga med i utvecklingen. Att anpassa sig. Prime tar upp exemplet med Nokia som för inte allt för länge sedan var coolast, snyggast och marknadsledande på mobiltelefoner med över 30 procent i global marknadsandel. Kommer du till exempel ihåg att det var en Nokia som var med i filmen Matrix?

Idag är Nokia sålt till Microsoft. Så går det när man inte hänger med i utvecklingen. Eller det kanske handlade om att de gjorde en felaktig analys av utvecklingen?

Det här exemplet handlar ju om ett enskilt företag. Men man kan även se på det i det större sammanhanget. Utvecklingen går allt snabbare. I och med sociala medier och teknikens utveckling blir nuet allt viktigare. Man måste hänga med för annars blir det desto svårare att ta igen det man missat. Vi blir ”informationsbombade”. Och som en konsekvens av detta verkar det finnas allt mindre tid till eftertanke. Allt mindre tid att höja blicken och se efter åt vilket håll egentligen är på väg åt. Är det ett stup eller är det edens lustgård vi är på väg mot?

Går det att kombinera detta snabba tempo med eftertanke?

Om vi för en stund försöker ge oss lite tid till eftertanke så känns det dessvärre som om utvecklingen i mångt och mycket är på väg åt fel håll. Jorden pallar inte så mycket mer. Ta klimatet som ett exempel. Om vi ska klara oss under tvågradersgränsen måste vi begränsa utsläppen till max 1000 gigaton. Hur mycket har vi släppt ut då kan man ju fråga sig? Jo, 2011 hade vi redan spenderat över hälften, d.v.s. 531 gigaton. Men det skenar även åt andra håll, inte bara vad gäller klimatet. Jag hänvisar ofta till forskaren JohanRockströms m.fl. planetära gränsvärden. D.v.s. hur mycket klarar jorden av innan miljö- och klimatförändringarna blir förödande för mänskligheten? De här planetära gränsvärdena är redan överstigna vad gäller förlust av biologisk mångfald (d.v.s. att vi, med vår framfart, utarmar växter och djur), kvävecykeln (för mycket kväve i bla jordbruk, skogsbruk och djurhållning övergöder haven vilket i förlängningen ger syrefria havs- och sjöbottnar) och klimatförändringarna. Som goda ”tvåor”, d.v.s. där gränserna nästan är överskridna är fosforcykeln, försurning av hav, global färskvattenanvändning och landanvändning. Vad gäller kemiska föroreningar och partiklar i atmosfären så vet vi inte. Men att inte veta behöver inte betyda att vi inte ska oroa oss. Bara det faktum att vi inte vet hur de kemikalier vi dagligen använder oss av, och omger oss med, påverkar oss och miljön, borde ge upphov till en viss oro.  

Så, med den här kunskapen så borde det väl inte vara så svårt att navigera rätt. Att ha lite ”nowability”? Det handlar inte bara om ett företags överlevnad. Det handlar ju om allas vår överlevnad. Är det så att vi helt enkelt missar att stanna upp, lyfta blicken och styra kosan åt ett annat håll eftersom allt går så snabbt? För att vi inte hinner prata med varandra om de här viktiga frågorna? För att vi inte vet om det är ett stup eller en lustgård vi springer mot? För att vi inte hinner skapa utrymme för lite eftertanke?

Är det kanske så att vi håller på att ”göra en Nokia”?

Ytterligare ett mycket glädjande mail!

Det här med sociala medier är ju bara för häftigt! Blir glad och varm i hela kroppen när jag tänker på vilka kontakter man kan få. Nu senast var det ett mailsvar från Christer Sanne, vars rapport jag skrev om i mitt förra blogginlägg. Han mailade och tackade för inlägget. Och jag tackar i min tur honom för allt hans goda arbete och att han tog sig tid att maila mig. Nu ligger hans bok ”Keynes barnbarn” och ”Hur kan vi leva hållbart 2030” på sängbordet, redo att läsas. Jag lovar att det kommer att komma en hel del blogginlägg om dessa! Blir du också nyfiken på vad Christer Sanne gör och har gjort? Kolla in hans hemsida här. Man kan även skriva upp sig på hans brevlista via e-post. Anmäl dig isf. direkt till christer.sanne@glocalnet.net