Har du belöningsduschat idag? om hållbar förändring på hjärnans villkor, del 2

God morgon! Har du belöningsduschat idag?

I dag är det dags för ytterligare ett inlägg om hållbar förändring på hjärnans villkor, och jag kommer fokusera på de härliga "belöningsduschar" som får oss att känna oss nöjda, glada och tillfredsställda (jag tror begreppet är myntat av Katarina Gospic och Stefan Falk i boken Neuroledarskap - effektivt ledarskap byggt på hjärnforskning och beprövade metoder).  Vår kära hjärnklump, eller närmare bestämt den delen av hjärnan som styr belöningar - striatum - har en viktig uppgift. Precis som resten av hjärnan strävar striatum efter att minska energiåtgången varför den belönar vägval som kräver minst energi - dvs det som är den lättaste vägen. Och vad är då lätt? jo att göra saker som vi tidigare har gjort och/eller är lätta (typ ta tag i enkla uppgifter så som att svara på ett enkelt mail istället för att dra igång långsiktiga och komplexa projekt). Den här härliga känslan klingar tyvärr av efter ett tag och vi vill ha mer. Så då upprepar vi beteendet som gav oss duschen och på så sätt återupprepar vi samma beteenden. Smart va!...?

Nej, det kanske inte är så smart ändå. För som vi alla vet så står vi inför utmaningar som kräver långsiktighet och innebär att vi ska trampa upp nya stigar. Vi befinner oss i en tidsålder med flera parallella megatrender (globalisering, digitalisering, urbanisering och såklart - omställningen till en mer hållbar värld) som alla bidrar till en konstant förändringsresa. Och förändring är - som vi alla vet - inte detsamma som att göra samma sak. Det är precis tvärt om. Så hur ska vi hacka hjärnan att faktiskt styra mot det osäkra? Vi är ju programmerade att göra det motsatta. Det är såklart enklare sagt en gjort. För de där duscharna är beroendeskapande (det är därför vi plockar upp mobilen orimligt många gånger varje dag och tror att multitaskande är en bra idé...)

För att förstå det här lite bättre så kommer jag borra lite mer i hjärnans olika områden. Den del som handlar om direkta belöningar är alltså de striatala strukturerna. De mer långsiktiga besluten aktiveras istället i prefrontal cortex/frontalloben. Den här delen tar hand om sådant som kräver planering, struktur, impulskontroll och arbetsminnets funktion. Det styr även uppmärksamhet, beteende och inlärning. Den här delen hjälper oss att reflektera över våra handlingar, sätta saker och ting i perspektiv och fundera på hur vägval och beslut kan påverka oss framöver. Man kan alltså förenklat säga att det är de här två delarna som aktiveras när vi ska fatta ett beslut, och det är ofta det förstnämnda som vinner matchen.

Glädjande nog kan vi öva oss på att koppla på den sistnämnda allt mer ofta. Genom att medvetandegöra de starka impulserna som kortsiktiga vägval skapar, kan vi lära hjärnan att ändå använda sig av frontalloben. Avgörande är att behålla lugnet och minska rädslor. För genom att hålla sig lugn minskar vi den emotionella stressen och ger utrymme för pannloben att fungera och fatta övervägda beslut. Men som sagt - som med allt annat så kräver det träning och kontroll. Öva därför på att behålla lugnet även i stressiga situationer eller där du blir känslomässigt påverkad (t.ex. provocerad av en kollega under ett möte) genom att ha en medveten idé över hur du vill reagera. Och genom att sätta en etikett på din känsla och betrakta den utifrån minskar också risken att agera impulsivt. Rensa även bort frestelser så som ständig tillgång till mobilen, e-mailnotiser och andra former av uppmärksamhetskrävande påminnelser. Sist men inte minst. Skapa utrymme och tid för reflektion och minskad stress. För när vi är pressade och stressade uppfattar reptilhjärnan det som ett hot och ökar incitamentet att fatta ett snabbt, kortsiktigt beslut. Stress är alltså ett stort hot mot den omställning som vi står inför. Genom att äta bra, sova tillräckligt, träna regelbundet och arbeta för en mindre stressfylld tillvaro ökar vi vår förmåga att klara den förändringsresa vi befinner oss mitt i.

Hållbar förändring på hjärnans villkor, del 1

Jag plöjer litteratur om neurovetenskap, neuroledarskap och förändring just nu. Oerhört spännande och extra intressant om man sätter dessa frågor i ett hållbarhetsperspektiv. I dag blir det en (av flera, jag lovar) djupdykningar i hur den där lilla klumpen mellan våra öron kan samverka - och motverka - den hållbara omställningen. Håll till godo!

Hjärnan motverkar förändring
Jupp, så verkar det vara. Och alltsammans bottnar i att den vill ta tillvara på energi. Livsnödvändig energi. Visste ni t.ex. att hjärnan väger mellan 1,2 - 1,5 kg (dvs väldigt lite) men förbrukar 20% av vår dagliga energi (dvs väldigt mycket). Historiskt sett har tillgången på energi (dvs mat) varit ytterst begränsad och det har varit en överlevnadsfråga att hushålla på denna begränsade resurs. Det är ju annorlunda för många av oss idag, men det vet ju inte hjärnan (!). Så. Allt som kostar energi är ett hot. Och förändring kostar energi. Mycket energi. Så det uppfattas som ett hot. Och hot motarbetas. Simple as that.

Dessutom innebär förändring osäkerhet (vi vet vad vi har men inte vad vi får). Osäkerhet känns obekant och obehagligt och en reaktion på det är det klassiska "fight, flight, freeze". Det är rätt tydligt när man ser hur olika människor reagerar på förändring. Vissa drar. Snabbt som ögat. Andra slår dövörat till och "spelar döda". En tredje grupp ger sig in i situation och slåss och kämpar. Sist men inte minst så har vår överlevnad premierats av att vi överskattar hot och underskattar möjligheter.
Vi tar ett klassiskt exempel. Tänk att du är en förhistorisk människa. Du är ute och traskar på savannen. Det prasslar i busken. Det kan vara ett bytesdjur, och du är oerhört hungrig (dvs det kan vara en möjlighet), men det kan även vara en sabeltandad tiger (dvs det kan vara något helt annat än en möjlighet) som också är oerhört hungrig....vad tror du har gynnat vår överlevnad? att kika lite närmare på vad det egentligen är som prasslar...?

Så. Hur gör vi då? dvs för att "hacka vår lilla klump" för att gilla den hållbara förändringen som faktiskt är en nödvändighet? Ja, här tänker jag att man får hålla tungan rätt i munnen. Inget vidare om hjärnan uppfattar den här förändringen som hotfull, osäker osv.

Min slutsats är att det landar i kommunikationen av hållbarhetsförändringen. Vi bör nog inte satsa på att kommunicera hot och förskräckelse. Vi bör inte heller hålla på och prata om förändring men inte fylla osäkerhetsgapet med vad den ska leda till. Vi gör kanske smartare i att kommunicera den positiva framtidsvisionen. Titta så fint och härligt det ser ut där framme där alla har solceller på taket, käkar härligt saftigt nygrillade grönsaker och semestrar med elbilen/elcykeln. Nu låter jag lite dryg (och det är verkligen inte meningen), men ni fattar grejen. Vi behöver måla upp den positiva målbilden. Hur ser den ut? hur ser ett vardagligt liv ut i den nya (bättre) världen? Hur smakar den, hur luktar den, hur låter den, hur känns den (ja, vi behöver jobba med med att koppla på alla våra sinnen. Fråga vilken marknadsförare som helst :)). Det ska inte finnas tillstymmelse till risk att det som prasslar i gräset är en tiger. Det ska vara hur synligt som helst att det är en dukad buffé.

Sist men inte minst. OBS, mina slutsatser är helt och hållet mina egna. Högst ovetenskapliga!

Klimatet har inte tid med multitasking!

Att vi människor är dåliga, till och med värdelösa, på att multitaska lär väl inte komma som någon överraskning för någon. Att det tar oerhört lång tid att ställa om från ett fokus till ett annat, att vi blir allt mindre effektiva i takt med att antalet uppgifter/fokusområden växer och att den ständiga uppmärksamhetskrävande tekniken (läs notifikationer i form av ljud, ljus men även enbart tanken på att vi kan ha missat något i sociala medier/på mailen) tar hjärnkraft vilket innebär att vi blir allt mindre effektiva, mest vispar på ytan och försvårar för svårare problemlösning, djupare förståelse och insikter samt tålamod att sätta oss in i mer komplexa sammanhang och frågeställningar.

Det är i naturen vi som bäst reflekterar, 

återhämtas och därmed skapar förutsättningar 

för nya och kreativa idéer och lösningar. 

 

Dessvärre så är det just detta vi behöver pyssla med för att lyckas med vår tids största, och mest akuta, utmaning - nämligen den som rör det här med klimatet. Att bara "vispa på ytan" räcker inte. Att kasta oss mellan möten, mail, telefonsamtal, korta avstämningar, to-dolistor och privatlivets livspusslande kommer inte skapa några banbrytande lösningar på vår tids största och mest komplexa problem. Klimatet har helt enkelt inte tid med vårt multitaskande.

Så. Lösningen för oss som på ett eller annat sätt jobbar med dessa frågor är bortbantande av arbetsuppgifter, fokuserad arbetstid, tid för reflektion, återhämtning och fysisk aktivitet (ja, det är då lösningarna "kommer till oss", för det är så hjärnan funkar. Mer om det i ett senare inlägg) men även tid för omvärldsbevakning och dialog. Omställningsarbetet kräver alltså ett helt annat arbetsliv. Annars är vi rökta. Det är jag övertygad om. Punkt. 

Världens största förändringsresa!

Jag tänkte inleda den här bloggposten med meningen "vi står inför världens största förändringsresa" men hejdade mig plötsligt. Vi står inte inför denna resa. Vi befinner oss mitt i den. För resan har redan börjat och vi håller alla på att försöka staka ut vägen på en otydlig karta. Och det är just därför jag känner att det här blogginlägget är så pass viktigt. Jag har jobbat med de här frågorna i ungefär 15 år nu, och den gemensamma nämnaren är det konstanta sökandet efter hur vi ska hitta vägen till det hållbara samhället. Jag tror den inledande liknelsen med kartan är en bra metafor. Föreställ er kartan, och föreställ er målet med resan som en geografisk punkt. Det kommer finnas många vägar som tar oss dit, och ingen väg är bättre än den andra. Det beror på vad man föredrar, hur man transporterar sig och vad man vill uppleva på vägen mot målet.

Det är svårt att ta ut riktningen när

man inte har definierat målet.

Utmaningen med liknelsen, som är densamma som utmaningen med den hållbara förändringsresan, är att vi inte har beskrivit målet. Vi har inte satt ut den punkt dit vi vill styra. Enligt mig så fokuserar vi alldeles för mycket på var vi ska sätta ner foten i nästa steg, men tillåter oss inte att titta upp, kika på kartan och fråga oss vart vi ska.
   Och jag tycker nog att det är väldigt märkligt. För kunskap om förändringsarbete, målformuleringar, ledningsfrågor osv. är relativt väletablerat. Vi pratar ofta om individens förändringsförutsättningar - ta t.ex. frågan om kost och motion. Hur skapar man en fungerande livsstilsförändrings där en hälsosam kost och motion blir en del av allas vardag? här finns massor av metoder om hur man ska fokusera på tydliga och konkreta målbilder, peppra med positiva hurrarop på vägen, tydliggöra delsegrar, gärna få förändringsledningshjälp av en PT, skaffa sig förebilder osv. Samma sak gäller för organisationer som står i ett konstant förändringsarbete, inte enbart till följd av hållbarhetsutmaningarna (enligt mig lite för lite till följd av detta...) men mer till följd av digitalisering, globalisering, internationalisering m.m. för att inte tala om neurovetenskapens nya forskningsresultat som förklarar mycket mer om hur den mänskliga hjärnan fungerar och reagerar på förändring. Neuroledarskapet och neuromarketing är heta begrepp.

Därför är det som sagt lite märkligt att det talas så lite om hållbarhetsomställningen som den förändringsresa det faktiskt är. Och att vi tar så lite hjälp av den kunskap inom förändringsledning och förändringskommunikation som vi faktiskt besitter. Låt oss använda oss av den kunskap och de verktyg vi har och låt oss anpassa dem till mänsklighetens absolut viktigaste förändringsresa genom tiderna - klimatförändringen!

Jag kommer borra djupare i de här frågorna framöver. För jag tycker det är oerhört intressant och fantastiskt viktigt, och jag tar såklart jättegärna emot funderingar och tankar som väcks hos dig som läser detta.

Lite positivt så här i slutet av året

Man kan väl knappast påstå att 2014 har varit fullt av positiva upplevelser? Nu tänker jag såklart inte på mitt personliga liv, för där har 2014 varit det bästa året i mitt liv (min son föddes). Men vad gäller världsläget och samhällsutvecklingen har det väl kännts sådär. Det svenska valet är ett exempel. Underbart att alliansen äntligen fick lämna Rosenbad. Men med tanke på vad som hände med SDs framgångar o sen en begravd rödgrön budget, så känns segerns söttma inte så söt längre.

Men. Nu till det positiva. Läser Johan Ehrenbergs ledare i ETC 11 dec. Han pekar på en hel del härligt gröna, sköna saker som gör att ett litet hopp börjar spira i mina ådror.

Han skriver om den tekniska revolutionen som ställer de gamla produktionssätten på "pottan" (3D skrivare, robotisering. Dvs "nylokal produktion" som slår omkull ägandemakten som vi känner den). Han skriver om energi. Den förnybara såklart. Ny energisnål teknik och solcellers spridning. Fri energi är enligt Johan det "nya svarta". Sist men inte minst talar Ehrenberg om den sociala revolutionen med storsatsningar inom offentlig sektor.

Jag håller inte med om allt Johan skriver. Jag känner mig tex skeptisk till allt för stor teknikoptimism. Särskilt till den nanoteknologi som Johan bejublar. Och jag håller inte med om att tillväxt inte är ett problem. Men jag gillar vinkeln. Jag gillar optimismen. Låt oss vara mer optimistiska nästa år! Låt oss snacka idéer o visioner (som MPs Carl Schlyter så bra gör i sin nystartade personvalskampanj) och låt oss kväva de bruna, svarta o mörka strömningarna genom vår glädje o tro. Inte genom - som nu - gnäll, pajkastning och hämdbegär!

Självkritik och effektivitetshets - ett hot mot hållbara lösningar?

Jag brukar roa mig med att passa på att lyssna på radio då jag sticker ut och löptränar. Jag har märkt att kombinationen fysisk aktivitet och intellektuella samtal är givande.

De senaste två löppassen har jag lyssnat på Filosofiska rummet och Kropp och själ. Dessa tog upp självkritiken respektive effektivitetshetsen (Filosofiska rummet, "Självkritik som samhällsfenomen", 26 januari 2014, samt Kropp och själ "Den effektiva människan" 18 november 2014). Jag kan verkligen rekommendera båda!

Det som slog mig när jag lyssnade på programmen var bland annat hur stort fokus vi har på att förbättra oss själva som individer i dagens samhälle. Att mycket av den samhällskritik som periodvis präglat samhället tidigare, idag snarare handlar om att vända kritiken mot sig själv. Man söker allt oftare lösningarna på (vad jag tror är) strukturella problem hos sig själv istället för i just strukturerna.
För att ta ett exempel: Det är inte ovanligt att stress och utbrändhet skylls på individen - inte på allt tuffare arbetsvillkor, bantade tjänster och högre krav. Näst intill oändliga är de kurser, böcker och coacher som på ett eller annat sätt ska hjälpa oss att bli bättre, mer effektiva och nå vår "inre potential". Genom olika metoder ska vi bli mer effektiva. Vi ska tidspressa våra aktiviteter. Dela in dygnet i enheter som ska optimeras med produktivitet. Sällan ställer vi oss frågan varför.

Är detta en reaktion på de stora kriser vi står inför och mitt i? Jag tänker främst på miljö- och klimatkrisen, men även ekonomiska kriser, krig, främlingsfientlighet, våld och oroligheter. Stora skeenden som vi (kanske) känner att vi är okapabla att påverka. Är det därför vi istället ser inåt och försöker förändrar det vi verkligen kan förändra - oss själva? Eller är självkritiken planterad av makten/eliten för att på så sätt eliminera de verkliga (strukturella)förändringarna? Förändringar som skulle innebära slutet för de i dag styrande?

Jag ställer mig frågan vad denna självkritik och effektivitetshets gör med oss? Och framförallt - vad gör den med vårt samhälle? Vad händer då vi blir allt sämre på att se de strukturella problemen och allt mer fokuserar på det individuella?

Jag tror att vi med detta inte har samma tålamod med att strukturella förändringar får ta tid. Att de ska ta tid. Att de är oändligt komplexa. Att de kräver eftertänksamhet och reflektion. Att de stora lösningarna äter tidsbrist till frukost. Och kan det vara så att vår självkritik och effektivitetshets gör att förutsättningarna för att finna de hållbara lösningarna minimeras? Eller kanske till och med exkluderas?

Jag skrev en artikel om allas vårt missbruk...

...för det är så jag tycker att vi bör se på vårt sätt att missbruka jordens resurser. För allt stämmer in på just ett missbruk. Läs gärna mer i artikeln som publicerades i ETC den 14 november. Kommentera gärna!