Jag plöjer litteratur om neurovetenskap, neuroledarskap och förändring just nu. Oerhört spännande och extra intressant om man sätter dessa frågor i ett hållbarhetsperspektiv. I dag blir det en (av flera, jag lovar) djupdykningar i hur den där lilla klumpen mellan våra öron kan samverka - och motverka - den hållbara omställningen. Håll till godo!
Hjärnan motverkar förändring
Jupp, så verkar det vara. Och alltsammans bottnar i att den vill ta tillvara på energi. Livsnödvändig energi. Visste ni t.ex. att hjärnan väger mellan 1,2 - 1,5 kg (dvs väldigt lite) men förbrukar 20% av vår dagliga energi (dvs väldigt mycket). Historiskt sett har tillgången på energi (dvs mat) varit ytterst begränsad och det har varit en överlevnadsfråga att hushålla på denna begränsade resurs. Det är ju annorlunda för många av oss idag, men det vet ju inte hjärnan (!). Så. Allt som kostar energi är ett hot. Och förändring kostar energi. Mycket energi. Så det uppfattas som ett hot. Och hot motarbetas. Simple as that.
Dessutom innebär förändring osäkerhet (vi vet vad vi har men inte vad vi får). Osäkerhet känns obekant och obehagligt och en reaktion på det är det klassiska "fight, flight, freeze". Det är rätt tydligt när man ser hur olika människor reagerar på förändring. Vissa drar. Snabbt som ögat. Andra slår dövörat till och "spelar döda". En tredje grupp ger sig in i situation och slåss och kämpar. Sist men inte minst så har vår överlevnad premierats av att vi överskattar hot och underskattar möjligheter.
Vi tar ett klassiskt exempel. Tänk att du är en förhistorisk människa. Du är ute och traskar på savannen. Det prasslar i busken. Det kan vara ett bytesdjur, och du är oerhört hungrig (dvs det kan vara en möjlighet), men det kan även vara en sabeltandad tiger (dvs det kan vara något helt annat än en möjlighet) som också är oerhört hungrig....vad tror du har gynnat vår överlevnad? att kika lite närmare på vad det egentligen är som prasslar...?
Så. Hur gör vi då? dvs för att "hacka vår lilla klump" för att gilla den hållbara förändringen som faktiskt är en nödvändighet? Ja, här tänker jag att man får hålla tungan rätt i munnen. Inget vidare om hjärnan uppfattar den här förändringen som hotfull, osäker osv.
Min slutsats är att det landar i kommunikationen av hållbarhetsförändringen. Vi bör nog inte satsa på att kommunicera hot och förskräckelse. Vi bör inte heller hålla på och prata om förändring men inte fylla osäkerhetsgapet med vad den ska leda till. Vi gör kanske smartare i att kommunicera den positiva framtidsvisionen. Titta så fint och härligt det ser ut där framme där alla har solceller på taket, käkar härligt saftigt nygrillade grönsaker och semestrar med elbilen/elcykeln. Nu låter jag lite dryg (och det är verkligen inte meningen), men ni fattar grejen. Vi behöver måla upp den positiva målbilden. Hur ser den ut? hur ser ett vardagligt liv ut i den nya (bättre) världen? Hur smakar den, hur luktar den, hur låter den, hur känns den (ja, vi behöver jobba med med att koppla på alla våra sinnen. Fråga vilken marknadsförare som helst :)). Det ska inte finnas tillstymmelse till risk att det som prasslar i gräset är en tiger. Det ska vara hur synligt som helst att det är en dukad buffé.
Sist men inte minst. OBS, mina slutsatser är helt och hållet mina egna. Högst ovetenskapliga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar