Ett nytt liv

Det var ett bra tag sedan jag skrev sist. Och det är för att det har hänt något otroligt stort i mitt liv. Eller snarare - jag har fått ett nytt liv (både bokstavligt och bildligt talat). Den 14 april föddes nämligen mitt första barn. Det blev en liten kille på 52 cm och 3750 gram (jag ska ärligt säga att jag inte riktigt fattar varför man alltid skriver längd och vikt på de små, men i det här fallet följer jag normen och gör samma sak).

Att få barn var så oerhört mycket större än jag någonsin kunde föreställa mig. Vi har nu levt med varandra i snart 8 veckor och världen ter sig helt annorlunda. Innan han kom trodde jag att mitt liv - förutom blöjbyten, matstunder och sömnstörningar - skulle upplevas relativt likadant som innan. Att jag skulle se på saker på samma sätt. Agera likadant. Sakna och uppskatta samma saker. Men allt är ställt på ända. Plötsligt finns så många andra värden i livet som är långt mycket större än tidigare. Värden som inte kan mäta sig med någonting annat. Värden som övergår mitt förstånd.

Att hans leende när vi vaknat kan göra att jag orkar med en sömnlös natt. Att hans första joller kan göra mig lycklig i dagar. Att känslan av att jag kan trösta honom gör att jag känner mig som den starkaste människan på jorden.

Han är bara ett litet spädbarn. Han har bara funnits hos oss i drygt åtta veckor. Men ändå känns det som om jag kan se all världens visdom i hans klara blick. Det känns ibland som om han ser rakt in i mig. Att han har med sig en sådan otrolig kunskap från det första ögonblicket. Något som vi vuxna har tappat bort. För honom finns inga karriärsteg. Inga behov av materiell tillfredsställelse. Inga jämförelser med andra. Inga världskrig och ingen miljöförstöring har ännu drabbat hans medvetande. För honom finns här och nu. En total närvaro. Är han bara mätt, får sova ordentligt och vara nära sin mamma och pappa så är han lycklig. Inga andra värden eller behov krävs för hans tillfredsställelse.

Det lilla barnets självklara kunskap om livet.

Och det smittar av sig. Han delar med sig av sin kunskap till mig och jag insuper den så gott det går. Rastlöshet, stress och den yttre världens osundhet får hålla sig på avstånd. Får jag bara hålla hans lilla kropp. Se in i hans klara blick och skratta tillsammans om den storhet som drabbat oss så är jag lycklig.

Det kan inte undgå mig att dra paralleller. Paralleller till just värden och vår nutids bristande syn på dessa. Vad som egentligen är värdefullt. Jag kan inte undgå att se att man måste uppleva andra värden för att förstå dess storhet. Det räcker inte om att bara prata om dem. Vi måste våga pausa vår ohållbara livsstil för att tillåta oss upptäcka de hållbara värdena och se det fantastiska som finns i dem. Där utgör barnen en viktig komponent och kan lära oss massor. Djur och vistelse i naturen kan ha samma fantastiska förmåga.

Men jag förstår dessvärre att mitt nuvarande tillstånd är övergående. En dag kommer den yttre världen falla över mig igen och jag kommer åter ingå i vuxenlivets alla strävanden - positiva som negativa. Men låt mig njuta av stunden och låt mig plocka med en del av denna totala upplevelse även när det andra livet knackar på.