Lite positivt så här i slutet av året

Man kan väl knappast påstå att 2014 har varit fullt av positiva upplevelser? Nu tänker jag såklart inte på mitt personliga liv, för där har 2014 varit det bästa året i mitt liv (min son föddes). Men vad gäller världsläget och samhällsutvecklingen har det väl kännts sådär. Det svenska valet är ett exempel. Underbart att alliansen äntligen fick lämna Rosenbad. Men med tanke på vad som hände med SDs framgångar o sen en begravd rödgrön budget, så känns segerns söttma inte så söt längre.

Men. Nu till det positiva. Läser Johan Ehrenbergs ledare i ETC 11 dec. Han pekar på en hel del härligt gröna, sköna saker som gör att ett litet hopp börjar spira i mina ådror.

Han skriver om den tekniska revolutionen som ställer de gamla produktionssätten på "pottan" (3D skrivare, robotisering. Dvs "nylokal produktion" som slår omkull ägandemakten som vi känner den). Han skriver om energi. Den förnybara såklart. Ny energisnål teknik och solcellers spridning. Fri energi är enligt Johan det "nya svarta". Sist men inte minst talar Ehrenberg om den sociala revolutionen med storsatsningar inom offentlig sektor.

Jag håller inte med om allt Johan skriver. Jag känner mig tex skeptisk till allt för stor teknikoptimism. Särskilt till den nanoteknologi som Johan bejublar. Och jag håller inte med om att tillväxt inte är ett problem. Men jag gillar vinkeln. Jag gillar optimismen. Låt oss vara mer optimistiska nästa år! Låt oss snacka idéer o visioner (som MPs Carl Schlyter så bra gör i sin nystartade personvalskampanj) och låt oss kväva de bruna, svarta o mörka strömningarna genom vår glädje o tro. Inte genom - som nu - gnäll, pajkastning och hämdbegär!

Självkritik och effektivitetshets - ett hot mot hållbara lösningar?

Jag brukar roa mig med att passa på att lyssna på radio då jag sticker ut och löptränar. Jag har märkt att kombinationen fysisk aktivitet och intellektuella samtal är givande.

De senaste två löppassen har jag lyssnat på Filosofiska rummet och Kropp och själ. Dessa tog upp självkritiken respektive effektivitetshetsen (Filosofiska rummet, "Självkritik som samhällsfenomen", 26 januari 2014, samt Kropp och själ "Den effektiva människan" 18 november 2014). Jag kan verkligen rekommendera båda!

Det som slog mig när jag lyssnade på programmen var bland annat hur stort fokus vi har på att förbättra oss själva som individer i dagens samhälle. Att mycket av den samhällskritik som periodvis präglat samhället tidigare, idag snarare handlar om att vända kritiken mot sig själv. Man söker allt oftare lösningarna på (vad jag tror är) strukturella problem hos sig själv istället för i just strukturerna.
För att ta ett exempel: Det är inte ovanligt att stress och utbrändhet skylls på individen - inte på allt tuffare arbetsvillkor, bantade tjänster och högre krav. Näst intill oändliga är de kurser, böcker och coacher som på ett eller annat sätt ska hjälpa oss att bli bättre, mer effektiva och nå vår "inre potential". Genom olika metoder ska vi bli mer effektiva. Vi ska tidspressa våra aktiviteter. Dela in dygnet i enheter som ska optimeras med produktivitet. Sällan ställer vi oss frågan varför.

Är detta en reaktion på de stora kriser vi står inför och mitt i? Jag tänker främst på miljö- och klimatkrisen, men även ekonomiska kriser, krig, främlingsfientlighet, våld och oroligheter. Stora skeenden som vi (kanske) känner att vi är okapabla att påverka. Är det därför vi istället ser inåt och försöker förändrar det vi verkligen kan förändra - oss själva? Eller är självkritiken planterad av makten/eliten för att på så sätt eliminera de verkliga (strukturella)förändringarna? Förändringar som skulle innebära slutet för de i dag styrande?

Jag ställer mig frågan vad denna självkritik och effektivitetshets gör med oss? Och framförallt - vad gör den med vårt samhälle? Vad händer då vi blir allt sämre på att se de strukturella problemen och allt mer fokuserar på det individuella?

Jag tror att vi med detta inte har samma tålamod med att strukturella förändringar får ta tid. Att de ska ta tid. Att de är oändligt komplexa. Att de kräver eftertänksamhet och reflektion. Att de stora lösningarna äter tidsbrist till frukost. Och kan det vara så att vår självkritik och effektivitetshets gör att förutsättningarna för att finna de hållbara lösningarna minimeras? Eller kanske till och med exkluderas?

Jag skrev en artikel om allas vårt missbruk...

...för det är så jag tycker att vi bör se på vårt sätt att missbruka jordens resurser. För allt stämmer in på just ett missbruk. Läs gärna mer i artikeln som publicerades i ETC den 14 november. Kommentera gärna!

Uppskattning - sällan skådat i ett liv av överflöd?

Jag har funderat en del på det här med uppskattning och lycka. Jag skrev t.e.x om lycka då jag gästbloggade på bloggen mitthållbarhetsjobb.se . Idag är det dags att ta itu med hur - i alla fall jag - fungerar då det handlar om uppskattning.

Det har slagit mig att uppskattning kommer då jag upplever motsatsen till överflöd. Låt oss ta ett exempel. Säg att du tillbringar ett par nätter (eller veckor) i tält. Du får fylla dunkar med vatten. Uträtta dina behov i skogen och bada i närmaste sjö. Allt detta är fantastiskt för en stund. Men sen skulle - i alla fall jag - njuta av att få vatten ur kranen. Besöka en WC för att uträtta mina behov. Och duscha i varmt vatten. Dvs, sådana saker som i vardagen upplevs som självklara (rinnande vatten, WC och en dusch) uppdagas plötsligt som njutningsbara möjligheter.

Ni som känner mig vet att jag gillar att testa på nya saker. Däribland nya träningstrender - eller dieter. Jag erkänner att jag testade 5-2 dieten ett tag och det var nog då det här med uppskattning blev extra tydligt för mig. Som ni kanske vet innebär den här dieten att man äter väldans lite (max 500 kcal) 2 dagar i veckan, för att därefter äta som vanligt de resterande 5 dagarna. De där två dagarna njöt jag otroligt mycket av varje liten sak som jag stoppade i munnen. För att inte tala om hur mycket jag njöt av frukosten dagen efter en "dietdag"! Även fast frukosten innehöll samma sak som jag alltid ätit så njöt jag så oerhört just eftersom jag inte levt i överflöd dagen innan.

Jag upplever liknande saker just nu. Som nybliven småbarnsförälder så har man inte mängder av egentid. Att bara - som nu - smyga upp från sängen när lillkillen sover tillsammans med sin pappa och ta med mig en kopp kaffe till datorn för att skriva lite på bloggen. Det är så uppskattat! Uppskattade jag det tidigare då jag hade egentid i överflöd? Icke sa nicke.

Så här kan jag säkerligen fortsätta i oändlighet. Och jag är inte sen med att dra paralleller till vårt liv som - för många - levs i överflöd. Ett överflöd som - enligt mig - tar döden på uppskattningen. Ett överflöd som (hemska tanke) tar udden av vår njutning, men som verkar få oss att tro att ännu mer överflöd är det som saknas för att vi ska njuta. Jag skulle istället hävda att det är tvärt om. Minska på överflödet och du kommer att återupptäcka njutningen av det som vi kan omge oss av konstant.

Härligt, billigt och bra - hudvård för kropp, knopp och miljö

För en dryg vecka sedan traskade jag runt på Stora Essingen (där vi bor) tillsammans med en nyfunnen vän i mammagruppen. Vi kom in på det här med kemikalier i alla de hud- och hårvårdsprodukter vi kvinnor (och nu även allt oftare även män) uppmanas att köpa för att få glansigare hår, vackrare hy och färre rynkor. Den nyfunna vännen berättade att hon helt slutat lägga dyra pengar på sådana produkter och istället börjat använda Aleppotvål och sesamolja (oljan sägs ha massor av positiva effekter på allt möjligt från förkylningssymptom till hudsvamp - läs mer via länken). Jag blev såklart jättesugen på att testa själv och begav mig iväg till butiken Gryningen på Folkungagatan på södermalm i Stockholm. Efter att ha köpt tvålen, oljan och balsam från John Masters Organics knatade jag glad i hågen hem för att testa (jag måste dock säga att jag tyckte det kändes lite märkligt att tvätta håret med en tvål). Behöver jag säga att det fungerade utmärkt? Det var lite märkligt att använda en tvål - det måste jag erkänna - men det gick att arbeta upp ett lödder och håret kändes fantastiskt tjockt och inte alls lika torrt som mitt hår annars brukar bli. Jag behövde däremot använda balsam efteråt för att lättare reda ut håret. Ett tips för extra glansigt hår är att skölja det med äppelcidervinäger och vatten efter tvätten (ta en del vinäger och fyra delar vatten). Skölj INTE håret med vanligt vatten efteråt - då tappar man liksom effekten ;)
Tvålen funkade såklart lika bra att använda till resten av kroppen och ansiktet. Jag avslutade med att smörja in kropp och ansikte med sesamolja. Många kanske tror att man blir alldeles fettig och flottig av olja men det stämmer inte. Massera in ordentligt så är det ingen risk för det.

Jag blev så inspirerad av det här att jag känner för att lära mig ännu mer om alternativ till dessa dyra och kemiskt fullproppade hud- och hårvårdsprodukter. Vill därför tipsa om min vän Lisen Sundgrens fantastiska böcker på temat.

Nu ska jag testa hennes knep med honung :)

Ett nytt liv

Det var ett bra tag sedan jag skrev sist. Och det är för att det har hänt något otroligt stort i mitt liv. Eller snarare - jag har fått ett nytt liv (både bokstavligt och bildligt talat). Den 14 april föddes nämligen mitt första barn. Det blev en liten kille på 52 cm och 3750 gram (jag ska ärligt säga att jag inte riktigt fattar varför man alltid skriver längd och vikt på de små, men i det här fallet följer jag normen och gör samma sak).

Att få barn var så oerhört mycket större än jag någonsin kunde föreställa mig. Vi har nu levt med varandra i snart 8 veckor och världen ter sig helt annorlunda. Innan han kom trodde jag att mitt liv - förutom blöjbyten, matstunder och sömnstörningar - skulle upplevas relativt likadant som innan. Att jag skulle se på saker på samma sätt. Agera likadant. Sakna och uppskatta samma saker. Men allt är ställt på ända. Plötsligt finns så många andra värden i livet som är långt mycket större än tidigare. Värden som inte kan mäta sig med någonting annat. Värden som övergår mitt förstånd.

Att hans leende när vi vaknat kan göra att jag orkar med en sömnlös natt. Att hans första joller kan göra mig lycklig i dagar. Att känslan av att jag kan trösta honom gör att jag känner mig som den starkaste människan på jorden.

Han är bara ett litet spädbarn. Han har bara funnits hos oss i drygt åtta veckor. Men ändå känns det som om jag kan se all världens visdom i hans klara blick. Det känns ibland som om han ser rakt in i mig. Att han har med sig en sådan otrolig kunskap från det första ögonblicket. Något som vi vuxna har tappat bort. För honom finns inga karriärsteg. Inga behov av materiell tillfredsställelse. Inga jämförelser med andra. Inga världskrig och ingen miljöförstöring har ännu drabbat hans medvetande. För honom finns här och nu. En total närvaro. Är han bara mätt, får sova ordentligt och vara nära sin mamma och pappa så är han lycklig. Inga andra värden eller behov krävs för hans tillfredsställelse.

Det lilla barnets självklara kunskap om livet.

Och det smittar av sig. Han delar med sig av sin kunskap till mig och jag insuper den så gott det går. Rastlöshet, stress och den yttre världens osundhet får hålla sig på avstånd. Får jag bara hålla hans lilla kropp. Se in i hans klara blick och skratta tillsammans om den storhet som drabbat oss så är jag lycklig.

Det kan inte undgå mig att dra paralleller. Paralleller till just värden och vår nutids bristande syn på dessa. Vad som egentligen är värdefullt. Jag kan inte undgå att se att man måste uppleva andra värden för att förstå dess storhet. Det räcker inte om att bara prata om dem. Vi måste våga pausa vår ohållbara livsstil för att tillåta oss upptäcka de hållbara värdena och se det fantastiska som finns i dem. Där utgör barnen en viktig komponent och kan lära oss massor. Djur och vistelse i naturen kan ha samma fantastiska förmåga.

Men jag förstår dessvärre att mitt nuvarande tillstånd är övergående. En dag kommer den yttre världen falla över mig igen och jag kommer åter ingå i vuxenlivets alla strävanden - positiva som negativa. Men låt mig njuta av stunden och låt mig plocka med en del av denna totala upplevelse även när det andra livet knackar på.

Slopa åttatimmarsdagarna - fokusera på motivationen

Jag brukar ta för vana att, om tid finns, gå på olika frukostseminarier. Dels får man (oftast) riktigt gott kaffe och en smarrig fralla, dels får man (oftast) en bra dos inspiration att ta med sig hem eller till arbetet.

I tisdags gick jag och min kollega till Talarforum för att lyssna på trendspanarna Peter Siljerud och Tomas Edlund från företaget Futurewise. De höll en föreläsning med rubriken ”Bryt normerna – allt du lärt dig om arbetslivet är fel”.

En spännande rubrik och en hel del spännande saker togs upp på seminariet. Saker som jag bl.a har nämnt i olika blogginlägg tidigare (t.ex. om arbetstid och effektivitet: ”Att bita sig själv i svansen. Historien omrekyleffekter och effektivitetsfällor”).

Peter och Tomas tog upp en sak som jag ofta tänker på, och delvis också irriterar mig på. Det handlar om det här att vi ska tillbringa åtta timmar om dagen på arbetsplatsen. Vad säger det om vår effektivitet? Om värdet av vårt arbete? Om vår verkliga prestation? 

Ingenting skulle jag svara på den frågan. Är du, liksom jag, kontorsråtta kan det finnas utrymme för – om inga stora deadlines väntar runt hörnet – möjligheten att tillbringa avsevärd tid framför Youtubefilmer med söta kattungar eller scrolla igenom Facebookflödet gång på gång på gång på gång… och på så sätt få åttatimmarsdagarna att gå. Eller så arbetar du fokuserat och ambitiöst i två, tre, fyra timmar. Får massor gjort men behöver ändå sitta kvar vid skrivbordsplatsen för att få de resterande timmarna att passera.

Onödigt och ologiskt – eller hur!

Jag håller med Peter och Tomas att åttatimmarsdagarna i vissa yrken bör ifrågasättas. Det kommer, enligt dem, från Henry Ford som inte ville att fabrikerna skulle vara stängda över natten och därför infördes systemet med skiftarbeten. 24 timmar per dygn delat på 3 är ju 8. Här hittar vi grundorsaken till våra åttatimmarsdagar. Och det funkar finfint när vi snackar om löpandebandetarbete. Det funkar fint när vi pratar om fysiskt arbete där en timme är en producerad enhet eller liknande. Och jag fattar att många arbeten inom offentlig sektor behöver se ut på det här sättet. Men faktum kvarstår att vi kanske borde börja bli mer flexibla. Vi kanske borde börja välja rätt "mätmetod" efter typen av yrke? 

Tittar vi än lite längre tillbaks i vår historia, så långt som till stenåldern, så tror man att vi arbetade fyra timmar per dag. Resten av dagarna tillägnades umgänge. Härligt! Är det inte just det vi alla saknar? Vill vi inte ha mer tid till umgänge med familjen? Tid till eftertanke och återhämtning? Tid att ta hand om våra nära och kära och vår egen hälsa? Är inte det ett måste för ett hållbart samhälle? I Japan dör tydligen ca 1000 personer av överarbete. Varje år! Och det är bara den officiella siffran. Hur många som egentligen stryker med på grund av för hårt arbete vet man inte. Är det framtiden? Till vilken nytta? Ökad produktion för att öka reklamen så att alla vi konsumenter ska känna ett behov av att shoppa upp alla prylar som produceras? Frågar ni mig så skulle jag säga att det snarare låter som att backa in i framtiden.

Samtidigt har synen på arbete har förändrats. Ju yngre vi är, desto större krav på självförverkligande har vi och, och desto viktigare blir det att hitta vår motivation. Den drivkraften är avsevärt mycket större än ett fetare lönekuvert (i alla fall när man nått en viss lönenivå). Undersökningar visar att tjänstemän i Sverige har blivit 58 % rikare sedan 1995 men inte lyckligare. När vi har nått en lönenivå på 25 000- 28 000 kr så blir inte fetare löner särskilt viktiga. Då är det snarare andra saker som spelar roll för att vi ska känna oss nöjda och glada. Föredragshållarna tog upp tre ”nycklar” som är viktiga i ett sådant läge:

1) Självständighet

2) Utvecklingsmöjlighet

3) Meningsfullhet

För att inkludera dessa tre ”nycklar” på en arbetsplats behöver vi rensa ut cheferna som gillar att peka med hela handen och istället släppa in de inkluderande ledarna som har tilltro till personalens kompetens. Man kan nämligen inte beordra passion…

Dan Pink har gjort en härlig kortfilm om just det här med motivation. Missa inte den!

Som ni säkert förstår så gav frukostseminariet mig en hel del tankar. Men, jag är lite less på att hållbarhetsfrågorna sällan kommer in som en självklar del i sådana här sammanhang. I tisdags berördes de inte en enda gång. Frågan om VARFÖR vi ska producera dessa mängder som sker idag. Frågan om VARFÖR vi vill finna meningsfullhet och att vi därför borde premiera det vi idag kallar ”hållbara jobb” (läs gärna mitt tidigare inlägg ”Hållbara jobb eller ohållbara jobb – det är frågan”). Och frågan om VARFÖR vi inte bör stirra oss blinda på tillväxtbegreppet och istället börja titta på drivkrafterna att känna lycka och välbefinnande. Dessa frågor dyker liksom inte upp. Jag efterfrågar DÄRFÖR ett samtal om dessa frågeställningar - särskilt så här i valtider. Heja det parti som vågar ta tag i dessa godbitar för att nå en lyckligare, och mer hållbar, livsstil!

Hållbara jobb eller ohållbara jobb - det är frågan

I går hade jag en lunchträff som inte bara gav en vitamininjektion (vi käkade på systrarna Voltaires restaurang i Pubhuset i Stockholm. Inte världens billigaste lunch, men riktigt gott!) utan även en mental energiinjektion. Personen jag lunchade med är redaktör för Sustainergies blogg ”Mitt hållbarhetsjobb” och hon kontaktade mig för ett tag sedan med frågan om jag ville gästblogga. Riktigt kul med sådana förfrågningar! (håll ögonen öppna under april då blogginlägget kommer att publiceras. Det handlar kort om vad det är som gör oss lyckliga…). Lunchen gav mig som sagt inte bara god mat utan även god inspiration och energi. Alltid härligt att lära känna nya människor som brinner och sprudlar av kraft, energi och vilja!

Vi lyckades prata om en mängd olika ämnen igår, men ett av dem handlade om just hållbara jobb. Det fick mig att börja fundera på det här att vi sätter etiketter på saker och ting som är just hållbara/miljöbra/klimatsmarta. Etiketteringen görs ju bara av gott uppsåt, men det riskerar att leda till att annat som är mindre bra, blir det ”normala”, det ”vanliga”, det som inte är hållbart.

Och det är ju tragiskt att det ska vara undantaget som är naturligt. Undantaget som är det bästa alternativet.

I det här inlägget kommer jag att fokusera just på ”hållbara jobb”. Vad är då motsatsen till ”hållbara jobb”? Jo, det måste ju vara ”ohållbara jobb”, d.v.s. alla de jobb som vi inte definierar som just ”hållbara”. Det blir - tyvärr - en rejäl andel av de jobb som finns i samhället idag.

Jag vill dock betona att jag är övertygad om att alla de människor som har ”ohållbara jobb” inte tänker på det varje morgon när klockan ringer. Skulle de göra det skulle många nog gå under psykiskt.

I en artikel av Christer Sanne i Fria tidningen diskuterar han just frågan om alla jobb verkligen är bra. I den politiska debatten så lyfts ju allt jobbskapande upp som positivt. Men är det verkligen så? Om jobben i sig leder till en ohållbar utveckling. Är det då positivt? Sanne tar bland annat upp den överproduktion som skapar jobb. Överproduktion som är beroende av överkonsumtion. Det måste ju vara höjden av ohållbarhet. Han berättar även om en mycket intressant granskning gjord av den brittiska tankesmedjan ”NewEconomics Foundation” (NEF). Tankesmedjan har granskat olika yrken ur hållbarhetsperspektiv (d.v.s. socialt, ekonomiskt och ekologiskt) och kommit fram till att förskolepersonal, sjukhusstädare och de som arbetar med återvinning är särskilt nyttiga. Däremot utpekas finansmän, reklamare och skatterådgivare som särskilt skadliga. Tittar man på den ekonomiska ersättningen för dessa olika branscher visar det sig ju tydligt att ju mer skadligt arbete man har (ur hållbarhetssynpunkt) desto fetare lönekuvert. NEF menar i sin granskning att de nyttiga yrkena skapar ett mervärde som är minst 10 gånger högre än lönen, medan de skadliga yrkena anses förstöra mellan 7 och 47 kronor för varje lönekrona.

Så. Vore det inte allra bäst att sluta klumpa ihop alla jobb som goda jobb? Borde vi inte snarare satsa på de hållbara jobben? Och kan vi inte, när vi ändå håller på, sluta upp med att uttrycka de hållbara valen som ”alternativ” till de ohållbara. Låt oss vara ärliga och sätta ”ohållbart”, ”miljöfarligt” och ”klimatskadligt” på tjänster och produkter som förtjänar dessa etiketter!

Kemikalier och amning – varför pratar vi inte om det?

Som några av er läsare vet så går jag i väntans tider. Om 37 dagar (nej då, jag räknar inte …) så är vårt lilla pyre beräknad att komma till världen. Och självklart är det en tid av stora förväntningar, förhoppningar, längtan. Och oro! Jag kan inte säga att jag inte blir påverkad av allt det som skrivs i medierna just nu om barnmorskornas situation som resulterar i förlossningsskador som man inte ens vill tänka på.

Men det är inte det jag tänker ägna dagens blogg åt. Jag tänker skriva om en sak som blev extra aktuell för mig igår då jag gick på den föräldrakurs som alla föräldrar erbjuds. Här får man information om allt från förlossningens alla faser till de 10 första dagarna med barnet. Barnmorskan som höll i kursen var, i likhet med alla barnmorskor som jag träffat hittills, mycket engagerad och verkade brinna för sitt jobb. Men, det var som sagt en sak som fick mig att reagera och det var frågan om kemikalier och amning.

För på kursen framhöll man enbart amningens fördelar. Inte med ett ord nämnde man frågan om kemikalier som förs över till barnet bland annat genom amningen.

Så här ligger det till.

Vi har alla kemikalier i våra kroppar. Kemikalier som vi fått i oss bara genom att existera eftersom de finns i vår mat, i våra prylar, i våra hus, i vår medicin, i marken vi går på, i våra skönhetsprodukter m.m. En del kan vi skydda oss mot genom att välja ekologiskt och miljömärkt men vi kan inte skydda oss mot allt. Vissa kemikalier är idag förbjudna (så som t.ex. PCB och DDT) men dessa finns fortfarande i vår omgivning eftersom de bryts ned långsamt. Andra kemikalier är fortfarande tillåtna trots att vi vet att de kan utgöra skada för både miljö och hälsa. Faktum är att det inom EU finns 150 000 kemikalier registrerade! Av dessa bedöms ett par tusen användas i stor skala och dessutom vara canceroegna, allergiframkallande, hormonstörande eller farliga på annat sätt. Många är dessutom fettlösliga vilket bland annat innebär att de förs över med den feta bröstmjölken från mamman till barnen. Vissa forskare menar att problemen med miljögifter är lika allvarliga nu som för 40 år sedan då DDT och PCB var det värsta tänkbara.

Jag läste en artikel om en forskningsstudie gjord på regionssjukhuset i Örebro. Överläkaren Lennart Hardell, som står bakom studien, säger i artikeln att ”bröstmjölken kan liknas vid en kemisk fabrik med en spegelbild av vilka giftiga ämnen och hur stora mängder som är i omlopp i vår miljö”. Studien visar att ju längre ett barn ammas, desto större risk löper barnet att få lymfkörtelcancer. Forskning visar även på att kvinnor som ammar själva löper mindre risk att drabbas av livmoderhals –och bröstcancer vilket Hardell tror beror på att mamman för över sina miljögifter till barnet.  Så ju renare från kemikalier vi mammor blir, desto mer kontaminerade blir våra små.

En annan forskningsstudie från Örebro universitet visar att det cancerframkallande och reproduktionsstörande miljögiftet PFOA har upptäckts hos spädbarn, och att halterna är 20 gånger högre än hos mamman. PFOA är väldigt vanligt och används för att skapa vatten- , fett- och smutsavvisande ytor på olika material (t.ex. allväderskläder, tält, skor, heltäckningsmattor, stoppade möbler m.m.). Den används även för att framställa teflon och kallas därför ibland för ”teflonkemikalien”.

Jag köper att det finns massor av bra anledningar att amma. Jag kommer själv att försöka amma. Men jag är även av den uppfattningen att man bör få en så heltäckande bild som möjligt av olika alternativ då man står i en valsituation. Med en så heltäckande kunskap som möjligt har vi alla möjlighet att fatta så rationella val som möjligt utefter de värderingar och prioriteringar vi anser vara viktigast.

Om du, liksom jag, känner att det här är ett ämne som du vill lära dig mer om så kan jag starkt rekommendera Stefan Jarls film ”Underkastelsen”. Den finns att se på Youtube och här länkad här.

Varför ska vi hålla koll på vår omvärld?

I dag tänkte jag snöa in på vikten av omvärldsbevakning. För det är inte allt för sällan (tyvärr) som jag har märkt att man gärna missar omvärldsbevakningen i kommunikationsplaneringen. Jag har till och med fått frågan vid flera tillfällen om man verkligen behöver omvärldsbevaka. ”Vad ska det vara bra för liksom?” Istället vänder man sig ofta inåt och bestämmer sig för att inte bry sig om vad som pågår utanför dörren. Istället för att se omvärlden som en medspelare så kanske man börjar se omvärlden som ett störande moment som stör den fina planering man lagt ned så mycket energi på…

Så, hur kan vi istället använda omvärlden som hjälp? Vi börjar med den utmaning som alla vi som arbetar med kommunikation står inför dagligen – d.v.s. den enorma informationsmängd som ständigt omger oss. Vi arbetar hela tiden med att försöka nå igenom ”bruset”. Vi vill få människor att lyssna på det budskap som vi vill nå ut med.

Börja med att titta på dig själv. Vad är det som får dig att ta till dig en typ av budskap/information och inte en annan? Det är med största sannolikhet frågor som är relevanta och aktuella. På en kurs i sociala medier som jag hade på min arbetsplats tillsammans med Mona Wallin från Bloggbyrån så pratade vi om just detta. Vad är det som är drivkraften till att vi läser vissa saker och vill dela dessa? Vi kom fram till att det till stor del har att göra med att jag vill, som privatperson, verka vara en som hänger med. En som delar intressanta saker. En person som man vill vara kompis med och följa för att få nys om nyheter, roliga historier, intressant information. Nörden är poppis! Metropolitan Report anger t.ex. att allmänbildning är det attribut som ger invånare i globala storstäder högst social status.

Och hur vet jag då vad som är relevant och aktuellt? Jo, jag har koll på min omvärld.

Samma sak gäller för organisationer. För att nå igenom och nå ut sitt budskap så måste man ha koll på sin omvärld och sätta sitt budskap i ett relevant och aktuellt sammanhang. Låt omvärlden vara en positiv kraft. Att tro att man helt själv kan sätta agendan är att skjuta sig själv i foten.

Nowability och risken att "göra en Nokia”

Precis innan jul fick jag ett e-postjulkort av kommunikationsbyrån Prime. De hade sammanfattat sina mest uppskattade spaningar under 2013 och mailade alltså över dessa till bland annat mig. Som en julgåva kan man säga.

Som det ofta är precis innan jul så hinns det inte med att gå igenom så mycket mer än det som är absolut nödvändigt. Jag öppnade därför inte det här mailet förrän idag, dvs ett par veckor efter jul. Och det var en del i det som fick mina tankar att snurra iväg. Det handlar om det som Prime kallar för ”nowability.

”Nowability” handlar kort och gott om att hänga med i utvecklingen. Att anpassa sig. Prime tar upp exemplet med Nokia som för inte allt för länge sedan var coolast, snyggast och marknadsledande på mobiltelefoner med över 30 procent i global marknadsandel. Kommer du till exempel ihåg att det var en Nokia som var med i filmen Matrix?

Idag är Nokia sålt till Microsoft. Så går det när man inte hänger med i utvecklingen. Eller det kanske handlade om att de gjorde en felaktig analys av utvecklingen?

Det här exemplet handlar ju om ett enskilt företag. Men man kan även se på det i det större sammanhanget. Utvecklingen går allt snabbare. I och med sociala medier och teknikens utveckling blir nuet allt viktigare. Man måste hänga med för annars blir det desto svårare att ta igen det man missat. Vi blir ”informationsbombade”. Och som en konsekvens av detta verkar det finnas allt mindre tid till eftertanke. Allt mindre tid att höja blicken och se efter åt vilket håll egentligen är på väg åt. Är det ett stup eller är det edens lustgård vi är på väg mot?

Går det att kombinera detta snabba tempo med eftertanke?

Om vi för en stund försöker ge oss lite tid till eftertanke så känns det dessvärre som om utvecklingen i mångt och mycket är på väg åt fel håll. Jorden pallar inte så mycket mer. Ta klimatet som ett exempel. Om vi ska klara oss under tvågradersgränsen måste vi begränsa utsläppen till max 1000 gigaton. Hur mycket har vi släppt ut då kan man ju fråga sig? Jo, 2011 hade vi redan spenderat över hälften, d.v.s. 531 gigaton. Men det skenar även åt andra håll, inte bara vad gäller klimatet. Jag hänvisar ofta till forskaren JohanRockströms m.fl. planetära gränsvärden. D.v.s. hur mycket klarar jorden av innan miljö- och klimatförändringarna blir förödande för mänskligheten? De här planetära gränsvärdena är redan överstigna vad gäller förlust av biologisk mångfald (d.v.s. att vi, med vår framfart, utarmar växter och djur), kvävecykeln (för mycket kväve i bla jordbruk, skogsbruk och djurhållning övergöder haven vilket i förlängningen ger syrefria havs- och sjöbottnar) och klimatförändringarna. Som goda ”tvåor”, d.v.s. där gränserna nästan är överskridna är fosforcykeln, försurning av hav, global färskvattenanvändning och landanvändning. Vad gäller kemiska föroreningar och partiklar i atmosfären så vet vi inte. Men att inte veta behöver inte betyda att vi inte ska oroa oss. Bara det faktum att vi inte vet hur de kemikalier vi dagligen använder oss av, och omger oss med, påverkar oss och miljön, borde ge upphov till en viss oro.  

Så, med den här kunskapen så borde det väl inte vara så svårt att navigera rätt. Att ha lite ”nowability”? Det handlar inte bara om ett företags överlevnad. Det handlar ju om allas vår överlevnad. Är det så att vi helt enkelt missar att stanna upp, lyfta blicken och styra kosan åt ett annat håll eftersom allt går så snabbt? För att vi inte hinner prata med varandra om de här viktiga frågorna? För att vi inte vet om det är ett stup eller en lustgård vi springer mot? För att vi inte hinner skapa utrymme för lite eftertanke?

Är det kanske så att vi håller på att ”göra en Nokia”?